Detta ord samvete går som en röd tråd genom mitt liv. Senast nu direkt på morgonen fick jag som ett slag i ansiktet av dåligt samvete då jag läste ett inlägg i Evas svammel om “någon” som tackat nej till en kaka och blev direktlänkad till min egen hemsida, som ju har försummat hur länge som helst.
Vad är det med kvinnor framför allt, och det dåliga samvetet. Varför känner vi oss otillräckliga?
Ja menar, vem kan finnas till för ALLA vänner, hela släkten som samordnare, för alla i familjen hela tiden, på jobbet, i skolan, när någon har det svårt, när någon är glad eller bara vill ha några minuters sällskap…
Med åren har jag lärt mig mer att prioritera. Först har jag fått lära mig att säga NEJ till sånt som rent instinktivt inte känts ok, eller till sånt jag faktiskt inte vill göra. Sen har jag oxå lärt mig att inte tänka negativt när jag tar mig egen tid.
Får jag inte göra saker som jag tycker är kul ibland, så är jag ingen bra mamma , sambo, syster, väninna, så är det bara.
Någon stor umgängeskrets har jag inte och det är självvalt. Jag har lärt mig att välja bort.
Men på sista tiden, eller ska vi säga de sista 2 åren så känns det inte som min tid räcker till. Även om jag “bara” tränar 1-2 ggr per vecka nu. Jag jobbar sällan över. Jag har ingen större hobby som kräver min tid. jag gör inga flådiga middagar och har stora bjudningar. Men tiden går så fort…
Jag måste börja om igen och sluta med mitt dåliga samvete. Den här bloggen klarar sig ju utan att bli läst. Men jag gillar den ju trots allt så jag borde väl ta mig lite mer tid ibland, var jag nu ska hitta den…
